Ibland händer det att jag stirrar mig blind på två nästintill exakt lika kulörprover. Kan inte bestämma mig, hittar inte den rätta känslan, tonen, nyansen, kulören. Fast de är snarlika så finns skillnaden där. Och det kan ta timmar att välja. Provmålning, ommålning.
Det händer i fotograferingsögonblick att fotografen och jag flyttar på detaljer någon millimeter hit eller dit. Lägger till, tar bort. Flyttar, flyttar tillbaka. Det är nästintill knäppt. Och vi skakar våra huvuden och mumlar något om lyxproblem.
Men det som är så starkt inom mig är min trygga och innerliga förvissning om att en vacker vardag gör människor glada. En bild berör. En färg berör. Se bara på alla dessa bilder i bloggvärlden som gör oss så glada, lustfyllda, inspirerade. Vad mer kan man begära än att få vara med och bidra till detta?
På ett seminarium för företagare jag deltog i för en tid sedan skulle vi formulera våra affärsidéer. Men inte nog med det. Vi skulle även formulera en vision för företaget. Och i den visionen skulle vi få fram hur vi bidrar till att göra världen bättre. Verkligen inte det lättaste! Men ack så viktigt att tänka vidare kring. För vilken verksamhet som INTE bidrar till att göra världen bättre skulle jag kunna stå ut med att driva? Jag var livrädd att det var precis det jag skulle komma fram till - att min verksamhet skulle vara onyttig, onödig, skadlig, fördärvlig.
I sådana ögonblick kommer tvivlet och tvillingsjälen i mig fram och jag börjar undra om jag egentligen verkligen har rätt att jobba med det jag gör? Får man göra det, egentligen? Får man ha roligt på jobbet, egentligen? Får man verkligen jobba med färg, form, tyger, möbler, saker? Borde jag inte rädda världen?! Rädda valarna, barnen, bergsgorillorna? Bli voluntär, sjuksköterska, läkare utan gräns? Vore inte det det enda rätta? Men sen tvingade jag mig att inte ta den "enkla" vägen. Utan lätta lite på locket och glänta på vad det innebär att arbeta med inredning. Kan det kanske finnas något som är lite OK med det i alla fall? Och vad såg jag? Jo, just det att en harmonisk och trivsam miljö gör människor harmoniska och lyckliga. Och lyckliga människor startar inga krig, dödar inga barn, utrotar inga gorillor. Eller?
Det finns inte bara en sak som är rätt. Men det finns en sak som är mer rätt för var och en av oss. Att våga lyssna till det hjärtat säger är stort. Att våga steget är större.
Med åren har jag lärt mig att våga lyssna, våga vara jag. Och det var när jag vågade det som saker började hända.
Det här var lite filosofiska tankar från mig. Hoppas de kan inspirera åtminstone någon av er att våga lyssna lite mer inåt. Våga ta det där steget. Våga tro på sin förmåga, sin känsla, sig själv. Avslutar med en favoritdikt jag läste för första gången för ganska exakt 19 år sedan. Och som betytt oerhört mycket för mig sedan dess.
Two roads diverged in a wood, and I-
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
Robert Frost, The Road Not Taken (1874 - 1963)
This post is about the importance of listening to your heart and believing in your ability, whatever you want to do. The poem has followed me for long, read it the first time 19 years ago.
Photo: Janne Peters
